.jpg)
”På Arvika kyrkogård går ekar och lönnar fram till en kraftig kajskoning vars höga stenar smälter in i vassen. Utanför glittrar Kyrkviken, i sin tur en flik av den vida Glafsfjorden. De högstammade träden bidrar till en milt melankolisk stämning, vanligare på städernas kyrkogårdar än på landet.
Arvika är något av småstadens Père Lachaise med mäktiga stengravar. De berättar om framgång och höga befattningar som inte alltid säger oss så mycket. En lasarettsläkare har skaffat sig en häll på sex kvadratmeter. Verkmästare Nordström – med en son som blev civilingenjör – har en omkring sexton kvadratmeter omfångsrik grav. Bygdens store son, bildhuggaren Christian Eriksson, fick sin häll med grönpatinerad bronskrans ritad av Ragnar Östberg.
Ett tusental grusgravar uppges finnas här, ett trettiotal av dem inhägnade av kätting eller järnstaket. Höga naturstenar och rostiga järnstaket vetter mot fjorden där gäddor hoppar och doppingar dyker. Missionsvänner har rest en vård över en predikant, meningsfränder en annan över redaktör Winblad. Här är en konditor, en sjökapten som kanske inte navigerat bortom Glafsfjordens sjösystem, en järnhandlare, en fil. dr., en buntmakare, konstnären Björn Algrensson – och så de som aldrig blev något särskilt: Hustrun, Dottern, Sonen.
